Ja, jag är bitter. Hur fan kan vissa gå genom livet med en konstant ström av medflyt? Hur går det till? Hur skapar man den turen? När man själv vandrar eller snarare vadar i en aldrig sinande strid ström av skit, uppför strömmen dessutom. Likt när Tom Hanks knackar hål i nåt gammalt avloppsrör i feelgood filmen nycklen till frihet. Där plaskar man runt dagligen. Om någon skulle göra en film om mitt liv skulle det bli nån korsning av "truman show", "the ring" och den där snubben Earl.

Teorier som att det jämnar ut sig eller att man ser tillbaka med ett minne som skulle vara selektivt har jag förkastat för länge sedan. Egentligen är jag inte avundsjuk på de som slipper motflytet. Jag ber inte om tur, jag ber bara om att någon dag i mitt jävla liv slippa ha otur.

Varje dag hoppas man att idag är dagen det vänder, kollar efter små tecken. Aha, polaren rev ner den skål jag och ett gammalt ex köpte en romantiskt stund i en liten by med fler tjurar än människor i ett soligt Spanien. Kanske satt det i den? Den enda lilla pryl man fick med sig och hade kvar. Någon dag senare har vi svaret. Det var inte den, det var bara ytterligare en i raden av oturshändelser.

I många år har jag letat efter sådana små saker som ett tecken på att nån däruppe säger: "Ok, helt sjukt att du stått ut under den här tiden. Jag är verkligen ledsen såhär i efterhand. Jag hade ett bet med han Gabriel, ängeln du vet. Vi ville se hur mycket en person kan utstå innan han tar till snaran. Jag har insett att du kämpar vidare som bara en dåre kan och nu har vi gjort upp i godo. Kalla mig morbid men det var kul så länge det varade men nu går du fri. Lycka till! /Deus aka Gud"

Jag väntar fortfarande...